Stöd eller enbart ett rent hån?

Fyllde år, nu har år nummer 26 påbörjats då jag officiellt ska bli en riktig löpare. Och inte nog med att mina vänner tillbringade dagarna fram till själva födelsedagen invirade i rena lögner som spottades rakt i mitt ansikte, utan de dök sedan upp här med gåvor och breda grin tvärs över nyllena när söndagskvällen kom. Sluga gamla rävar. Lögnare och lurendrejare.

Men som sagt, de inte bara ljög, de kom med gåvor också. Jag vet inte än om dessa gåvor är menade med vänlighet, om de är gåvor som ska stötta och egga mig på min väg till en löpare. Eller om de helt enkelt är ett ont hån, nej, ett riktigt hånskratt som kommer att eka mellan höghusen. Jag fick en alldeles riktig anmälan i Hundlöpets tävlingsklass.

Av Husse fick jag även nya löparkläder. Ett par tights som ska stoppa skvalpandet av späcket, vilket ju borde göra mig snabbare då fettets "våg-effekt", rörelse energin alltså, inte borde stoppa mig i varje steg. Fick också en alldeles ny 3:e lagers jacka i en mycket snabb färg...

Ett minus med våren som verkar ha kommit är dock att marken smälter, vilket betyder att det är färdigsprunget i mina icebugs vilken dag som helst nu. Jag vill förbanna barmarken...

Puckade löpare springer längre...

Det är underligt vilket spratt som huvudet och tanken kan sela en. Det är helt otroligt hur pass styrd man är av sig själv. Det är lite här-kommer-blobban-och-här-brukar-hon-bli-trött-så-det-är-bäst-att-dö-på-fläcken. För så är det verkligen. Man kommer springande på en kort runda på några ynka kilometer, en kort och ynklig runda som man sprungit sedan urminnestider, och så kommer man till den där jävla stenen i slutet där man ALLTID avslutat rundan, för att gå ner sig själv och hunden.

Igår kvällens lilla löparrunda var verkligen en ögonöppnare för sinnets spratt. Jag insåg att jag inte bara är fet... jag är uppenbarligen mentalt svag också. Fantastiskt. Uppmuntrande och fantastiskt.


Hur som helst, jag skulle ut och springa runt golfbanan. Det är ganska ynkliga 3,5 km som jag sprungit minst tusen gånger tidigare. Samma runda, samma rutiner. Men igår bestämde jag mig redan innan vi begav oss ut att utöka rundan med en kilometer eller så. Göra det lite längre, men inget hissnande och absolut ingen distans att gnälla över. Och det jag svävade över den snötäckta vägen, ÄNDA fram till den där förbannade stenen där jag brukar vara färdig. vid den förbannade stenen var det som om någon drog ut kontakten. Jag fick ont överallt och jag kände mig helt slut. 3,5 fukking kilometer! Inte ens 20 minuter! Men jag hade ju bestämt mig, jag skulle framåt och de kommande 500 metrarna var de jobbigaste jag varit med om. Tills jag hade kommit så pass långt att "hem" hade lagts bakom ryggen igen. Det var som om någon hade vevat runt med ett trollspö. Mjölksyran försvann, jag andades utan problem, energin var tillbaka... Jag var inte trött. En lobotomering hade säkerligen kunnat vara på sin plats för mig. Men detta kan vara en orsak till varför de långa blondinerna verkar orkar springa så långt och fort...

Februari ska jag sväva fram...

Startade februari med en dagrunda igår. Efter en lite slöare vecka (eller två?) kändes det faktiskt riktigt bra i kroppen. Eller ja, så bra det nu kan kännas att springa. Det blev strax över 7km med en genomsnitts minut tid på strax över 7min. Vilket för mig är som att ha raketbränsle i röven...

Nu i februari ska jag alltså springa. Det har jag sett till genom att FejsBooka ut en utmaning om att alla som springer fler km än jag innan månaden är slut vinner någon typ av liten vinst. Det betyder att om jag nu INTE springer, så kommer jag inte bara att förbli en fet-flubber, utan även lus pank... Jag kan leva med att vara en blobba, men jag tror inte att jag kan ta en månad till och vara luspank!

Nytt löparsällskap!

Sedan fredags har det blivit väldigt lite spring-spring och lite mer gå-gå. Passade på och tog vara på de ljusa timmarna och spenderade dom på mila-promenader i helgen istället. I söndags lyckades vi till och med lura hit lite sällskap som trampade snö tillsammans med oss. Men att gå långt kan inte klassas som att springa hur man än vrider på och vänder på det. Så det är väl dags att återta planeringen och sprattlandet i lite snabbare takt, nu när det är måndag igen, det vill säga.

Ikväll tar jag min schäfer till boxeringshjälp. Och till schäferns boxerignshjälp har jag nu skaffat en helt ny hund, så vi slipper att springa helt själva, jag och den svarta faran. Så antar att det får bli det där som kallas fartlek idag då, testa in hur vårt nya en-manna- två-hunda-team fungerar nu när vi äntligen fått in en ersättare för den halta bouvieren. Hoppas inte att vi slår några ofrivilliga fartrekord bara...

Så det var Måndag alltså. Och om jag inte håller på och avlider på grund av fantomsmärtor, bör jag löpa fler pass än två denna kommande vecka...

Dåligt samvete - Mycket bra motivationskälla!

Lyckades tvinga mig ut på en fredagsnatt-joggning igår kväll. Egentligen var det nog det dåliga samvetet över att ha tryckt i mig en QP cheeze & CO som tvingade ut mig till slut. Fantomsmärtorna fick helt enkelt ta det...

Det var maken på en långsam och mödosam runda jag fick till i natt. Det fanns väldigt få stunder av glädje inblandat, inte ens de första kilometrarna var lätta och icke mödosamma. Tvärt om tog det nog de där första kilometrarna innan fantomsmärtorna i akterpartiet började släppa med sig. Därefter kände jag dock en strimma hopp, eller om det bara var mjölksyrorna som bedövade smärtorna som jag kände? Vem bryr sig, där efter några kilometer kändes det NÄSTAN bra. NÄSTAN lite härligt. Innan det återigen började gå ut för och jag började rapa pommes och kräkas upp små doser av QP Cheeze i munhålan... Men jag fick inte håll i alla fall. Väl hemma fick den gamla kroppen en rejäl genomgång av det nya stretch-programmet jag knåpat ihop under tiden som fantomsmärtorna hållit ett grepp om mitt joggande. Och måste medge, idag känns det faktiskt riktigt bra.

Och så sprack det...

Ptja... Jag lyckades ju i alla fall hålla löparplanen fram till på måndag i alla fall! Med en så här dålig röv springer man inte många meter... Men jag kladdar vidare med mina voltaren geggor och CP-krämer, så snart så!

Förklaringar till skrämmande ord som kan förekomma på bloggen:

När det kommer till löpträning inns det självklart en del termer som kan vara bra att förstå när man läser en text, exempelvis min löpardagbok. Här kommer en förklaring på en del av dessa, som i framtiden antagligen kan komma att figurera på bloggen!

Lung distansträning: Tempot under de lugna löprundorna ska vara så pass lågt att du lyckas kippa efter anda och ändå lyckas pysa ur dig några enstaka ord.
Intervallträning: Intervallträning är en träningsform, där du löper snabbt under korta avsnitt med korta viloperioder emellan. Det är precis så skrämmande som det låter, trots att det inte är meningen att du ska ge allt du har redan från början.
Progressiv träning: Det innebär att du startar lugnt och var 4:e minut ökar tempot en aning. De sista 4 minuterna ska gå snabbt, trots att du antagligen redan är fullständigt utmattad, kryper fram och försöker suga regnvatten ur asfalten.
TEST: 12-minutters Coopertest. Målet är att löpa så långt som möjligt på 12 minuter. Testresultatet är ett bevis på hur lite du orkar och har utvecklats sen du började försöka höja konditionen, och genom att göra testet en gång till senare, får du en klar bild över hur stor besvikelsen faktiskt är.

Fantomsmärtor?

Veckans första vinst! Jess! Än så länge har jag lyckats hålla mig till löparplaneringen jag gjorde igår! Fantastiskt. Nu är det bara att försöka hålla tummarna inför imorgon, eller om det var övermorgon(?), när det är dags att strutta de lurviga igen.

Men för att återgå till dagens stonkande, så tillät väglaget äntligen att schäfern kunde följa med och hjälpa till. Eller stjälpa till? Jag som trott att det gick fortare att springa med hund, men det visade sig att så var ju inte direkt fallet. Långsamme jag vart plötsligt än långsammare. Men det var i alla fall trevligt med lite sällskap av någon som har både entusiasm och kondis... Jag vet inte vad som hände med farten, dock. Kanske var det hästen och ryttaren som vi nästan krockade med efter att ha fått vänta på pendeltåget som skulle passera. Eller alla pensionärer i Rosersberg som var ute och försökte hålla sitt nyårslöfte precis som "vissa andra". Vem vet.

Eller så var de dom där smärtorna i min rumpa som gjorde det. Ibland när jag sprungit "mycket" under en period, får jag mer eller mindre ont i höften/röven. Vissa muskelkunniga har påstått att det är den långa muskeln från höft till knä, som löper på utsidan av benet, som skulle bli lite kort av ansträngning och en smula inflamerat. PFFFFH!!! Säger jag. MUSKEL!? I MIN RÖV!? Nää... Kan inte stämma. Jag har inga muskler alls. Speciellt inte i rumpan! Jag är byggd av formgjutet gelatin i en skum beigeaktig ton. Måste alltså vara fantomsmärtor, den där rövmuskel-värken...

Planering - en mycket viktig del av framgång!

Idag har jag inte sprungit en meter. Men jag har gjort löp-planeringar inför kommande vecka, det är nästan så att man kunde kalla mig för träningsplaneringens drottning faktiskt. Synd bara att mina planeringar aldrig håller, inte ens i närheten. Kan man ens bli en riktig löpare utan att kunna följa en träningsplan? Jag kommer ju visserligen ut och springer, från och till, men går det att bli bättre på det här genom sporadiskt och hattigt joggande? Karaktär är så otroligt svårt att skaffa så här i efterhand, när genetiken redan blivit konstruerad... Jag hoppas innerligen att loppet inte är förlorat för det.

Det är till och med så att jag har planer att försöka trycka in mig i ett par såna där löpartights, även om de antagligen kommer att få mig att likna en stor, svart falukorv. Men jag har beräknat att de KAN komma att minska luftmotståndet något och där med göra löpandet en gnutta mindre plågsamt. Frågan är, är det mer eller mindre löpar-socialt accepterat för oss bulldegs-löpare att försöka se professionella ut? Eller är det helt enkelt mindre pinsamt att acceptera, att vi ändå inte lyckas med det och helt enkelt nöja oss med de gråa mjukisarna med vrist-resorer, som förvandlas mörka av de floder som våra enorma och oformliga kroppar utsöndrar vid minsta lilla ökning av hjärtfrekvensen? Återigen, gör man sig mer eller mindre till åtlöje genom att försöka se ut som en löpare när fysiken inte stödjer det riktigt fullt ut? Kanske finns det tights med lite fartränder på, så man kan lura betraktare till att man springer lite fortare än man egentligen gör? Eller med någon typ av mönster i spandexen som får en att se ut som en 180 cm lång löparblondin? Ett par sådana tights kunde jag tänka mig.

I löpar-planen inför veckan står det att jag ska springa imorgon. Hoppas dom sandat lite, att springa utan en hund som släpar en framåt suger och de senaste dagarna har det varit långt för halt för hundar, de bara sprattlar runt på stället utan att hjälpa mig framåt det minsta... Det var den lilla aspekten som jag inte tänkte på vid införskaffandet av ett par Icebugs, vilka jag delvis ville ha för att kunna springa MED hundarna hela vintern ut.

Jämnfet blobba väller frammåt.

Jag vill passa på och börja med en liten presentation här på löpardagboken. Det är nämligen så att jag egentligen inte alls är en fullständigt obekant med lite löpande. Tvärt om så har jag försökt förmå mig till att springa under närmare ett års tid. Och bevisligen ser det inte ut att vara en gren för mig.

Jag är inte en 180 cm lång blondin med en etiopiers muskler, skapta till att sväva fram över asfalt, stigar och förhinder fullständigt obehindrat. Eller med lungor stora som på en travhäst. Tvärt om, jag är en 157 cm lång  jämnfet-tjockis med muskler mer lika en flodhästs. Muskler skapta för att stå still, gärna i något som kan jämföras med viktlöshet. Och den som nu vart nyfiken; råttfärgat hår som inte längre ens kan färgas på grund av allergi, som vid kontakt med färger får öronen att svullna upp till något som mer kan liknas vid slämmiga skogssniglar. Luftintaget är inte som på en travhäst heller, lite mer som på en överfet och lastgammal Shettlands ponny.

Min dröm är att bli en löpare. En sån där som susar förbi dig när du hasar dig ner till Seven Eleven en fredagkväll i jakt på den där byttan Ben&Jerry som du lovade att inte köpa den här kvällen också. Jag vill vara den där personen som obehindrat löper förbi dig, sneglar på dig snabbt i ögonvrån, och som du vet innerst inne hånar dig lite för hela den uppsyn du släpar med dig. Hon ska jag bli. Tänkte jag. Jag ska bli hon den där som njuter av sin mila runda sent på fredagkvällen, lika mycket som du njuter av den där byttan Cherry Garcia samtidigt som du försöker gömma dig under filten.

Förra året började jag att springa. Eller det var väl ett plågsamt stånkande fram, inget som kanske såg ut som löpande för andra. Men jag kände att jag sprang. I början hela 3 minuter i stöten sprang jag. Hissnande. På dom 3 minuterna tog jag mig väl framåt otroliga 150 meter i alla fall. Numera stånkar jag mig väl fram i alla fall några otroligt plågsamma kilometer. Nej, jag har ännu inte kommit till den där punkten där man känner något som folk kallar löparglädje, själv är jag mest glad i över att jag tog mig ut. Och att det är slut. Jag väntar än på glädjen där i mellan. Kommer den någonsin att infinna sig?

Nej, löpande är inte speciellt roligt. Det är väl därför så få joggare springer runt och ler så där lyckligt.
I höstas hade jag ett kort infall där jag trodde mig känna den där löparglädjen, jag ökade på stegen i en backe och hörde min löparvän´s ord inuti huvudet "...läng på steget, känn att DU kan bli en LÖPARE..." och rätt som det var rullade jag våldsamt ner för backen jag kutade för fulla muggar i, landade till slut i ett dike på ansiktet, i rejäla smärtor. Var det någons sätt att säga till mig att "Aja baja blobben, gå inte runt och hoppas på för mycket nu..."? Aja, där kravlade jag i mitt dike ett tag då. Och några dagar efteråt konstaterade jag väl att det var en andra graders stukning. Det vart en trevlig naturlig paus i mitt joggande kan man väl säga. Nu, fortfarande, efter många månader kan jag känna av min vrist. Men sakta har jag återigen kommit igång med mitt springade igen. Och med springande menar jag ju, som ni kanske förstått, ett plågsamt hankande fram i ett något snabbare tempo än en promenad.

Laura heter alltså jag. I år, den år jag är 26år gammal, ska jag bli en sån där äcklig löpare som njuter av sitt springande, om så bara en gnutta. Hoppas jag.