Jämnfet blobba väller frammåt.

Jag vill passa på och börja med en liten presentation här på löpardagboken. Det är nämligen så att jag egentligen inte alls är en fullständigt obekant med lite löpande. Tvärt om så har jag försökt förmå mig till att springa under närmare ett års tid. Och bevisligen ser det inte ut att vara en gren för mig.

Jag är inte en 180 cm lång blondin med en etiopiers muskler, skapta till att sväva fram över asfalt, stigar och förhinder fullständigt obehindrat. Eller med lungor stora som på en travhäst. Tvärt om, jag är en 157 cm lång  jämnfet-tjockis med muskler mer lika en flodhästs. Muskler skapta för att stå still, gärna i något som kan jämföras med viktlöshet. Och den som nu vart nyfiken; råttfärgat hår som inte längre ens kan färgas på grund av allergi, som vid kontakt med färger får öronen att svullna upp till något som mer kan liknas vid slämmiga skogssniglar. Luftintaget är inte som på en travhäst heller, lite mer som på en överfet och lastgammal Shettlands ponny.

Min dröm är att bli en löpare. En sån där som susar förbi dig när du hasar dig ner till Seven Eleven en fredagkväll i jakt på den där byttan Ben&Jerry som du lovade att inte köpa den här kvällen också. Jag vill vara den där personen som obehindrat löper förbi dig, sneglar på dig snabbt i ögonvrån, och som du vet innerst inne hånar dig lite för hela den uppsyn du släpar med dig. Hon ska jag bli. Tänkte jag. Jag ska bli hon den där som njuter av sin mila runda sent på fredagkvällen, lika mycket som du njuter av den där byttan Cherry Garcia samtidigt som du försöker gömma dig under filten.

Förra året började jag att springa. Eller det var väl ett plågsamt stånkande fram, inget som kanske såg ut som löpande för andra. Men jag kände att jag sprang. I början hela 3 minuter i stöten sprang jag. Hissnande. På dom 3 minuterna tog jag mig väl framåt otroliga 150 meter i alla fall. Numera stånkar jag mig väl fram i alla fall några otroligt plågsamma kilometer. Nej, jag har ännu inte kommit till den där punkten där man känner något som folk kallar löparglädje, själv är jag mest glad i över att jag tog mig ut. Och att det är slut. Jag väntar än på glädjen där i mellan. Kommer den någonsin att infinna sig?

Nej, löpande är inte speciellt roligt. Det är väl därför så få joggare springer runt och ler så där lyckligt.
I höstas hade jag ett kort infall där jag trodde mig känna den där löparglädjen, jag ökade på stegen i en backe och hörde min löparvän´s ord inuti huvudet "...läng på steget, känn att DU kan bli en LÖPARE..." och rätt som det var rullade jag våldsamt ner för backen jag kutade för fulla muggar i, landade till slut i ett dike på ansiktet, i rejäla smärtor. Var det någons sätt att säga till mig att "Aja baja blobben, gå inte runt och hoppas på för mycket nu..."? Aja, där kravlade jag i mitt dike ett tag då. Och några dagar efteråt konstaterade jag väl att det var en andra graders stukning. Det vart en trevlig naturlig paus i mitt joggande kan man väl säga. Nu, fortfarande, efter många månader kan jag känna av min vrist. Men sakta har jag återigen kommit igång med mitt springade igen. Och med springande menar jag ju, som ni kanske förstått, ett plågsamt hankande fram i ett något snabbare tempo än en promenad.

Laura heter alltså jag. I år, den år jag är 26år gammal, ska jag bli en sån där äcklig löpare som njuter av sitt springande, om så bara en gnutta. Hoppas jag.