Sedan fredags har det blivit väldigt lite spring-spring och lite mer gå-gå. Passade på och tog vara på de ljusa timmarna och spenderade dom på mila-promenader i helgen istället. I söndags lyckades vi till och med lura hit lite sällskap som trampade snö tillsammans med oss. Men att gå långt kan inte klassas som att springa hur man än vrider på och vänder på det. Så det är väl dags att återta planeringen och sprattlandet i lite snabbare takt, nu när det är måndag igen, det vill säga.
Ikväll tar jag min schäfer till boxeringshjälp. Och till schäferns boxerignshjälp har jag nu skaffat en helt ny hund, så vi slipper att springa helt själva, jag och den svarta faran. Så antar att det får bli det där som kallas fartlek idag då, testa in hur vårt nya en-manna- två-hunda-team fungerar nu när vi äntligen fått in en ersättare för den halta bouvieren. Hoppas inte att vi slår några ofrivilliga fartrekord bara...
Så det var Måndag alltså. Och om jag inte håller på och avlider på grund av fantomsmärtor, bör jag löpa fler pass än två denna kommande vecka...
måndag 23 januari 2012
lördag 21 januari 2012
Dåligt samvete - Mycket bra motivationskälla!
Lyckades tvinga mig ut på en fredagsnatt-joggning igår kväll. Egentligen var det nog det dåliga samvetet över att ha tryckt i mig en QP cheeze & CO som tvingade ut mig till slut. Fantomsmärtorna fick helt enkelt ta det...
Det var maken på en långsam och mödosam runda jag fick till i natt. Det fanns väldigt få stunder av glädje inblandat, inte ens de första kilometrarna var lätta och icke mödosamma. Tvärt om tog det nog de där första kilometrarna innan fantomsmärtorna i akterpartiet började släppa med sig. Därefter kände jag dock en strimma hopp, eller om det bara var mjölksyrorna som bedövade smärtorna som jag kände? Vem bryr sig, där efter några kilometer kändes det NÄSTAN bra. NÄSTAN lite härligt. Innan det återigen började gå ut för och jag började rapa pommes och kräkas upp små doser av QP Cheeze i munhålan... Men jag fick inte håll i alla fall. Väl hemma fick den gamla kroppen en rejäl genomgång av det nya stretch-programmet jag knåpat ihop under tiden som fantomsmärtorna hållit ett grepp om mitt joggande. Och måste medge, idag känns det faktiskt riktigt bra.
Det var maken på en långsam och mödosam runda jag fick till i natt. Det fanns väldigt få stunder av glädje inblandat, inte ens de första kilometrarna var lätta och icke mödosamma. Tvärt om tog det nog de där första kilometrarna innan fantomsmärtorna i akterpartiet började släppa med sig. Därefter kände jag dock en strimma hopp, eller om det bara var mjölksyrorna som bedövade smärtorna som jag kände? Vem bryr sig, där efter några kilometer kändes det NÄSTAN bra. NÄSTAN lite härligt. Innan det återigen började gå ut för och jag började rapa pommes och kräkas upp små doser av QP Cheeze i munhålan... Men jag fick inte håll i alla fall. Väl hemma fick den gamla kroppen en rejäl genomgång av det nya stretch-programmet jag knåpat ihop under tiden som fantomsmärtorna hållit ett grepp om mitt joggande. Och måste medge, idag känns det faktiskt riktigt bra.
torsdag 19 januari 2012
Och så sprack det...
Ptja... Jag lyckades ju i alla fall hålla löparplanen fram till på måndag i alla fall! Med en så här dålig röv springer man inte många meter... Men jag kladdar vidare med mina voltaren geggor och CP-krämer, så snart så!
tisdag 17 januari 2012
Förklaringar till skrämmande ord som kan förekomma på bloggen:
När det kommer till löpträning inns det självklart en del termer som kan vara bra att förstå när man läser en text, exempelvis min löpardagbok. Här kommer en förklaring på en del av dessa, som i framtiden antagligen kan komma att figurera på bloggen!
Lung distansträning: Tempot under de lugna löprundorna ska vara så pass lågt att du lyckas kippa efter anda och ändå lyckas pysa ur dig några enstaka ord.
Intervallträning: Intervallträning är en träningsform, där du löper snabbt under korta avsnitt med korta viloperioder emellan. Det är precis så skrämmande som det låter, trots att det inte är meningen att du ska ge allt du har redan från början.
Progressiv träning: Det innebär att du startar lugnt och var 4:e minut ökar tempot en aning. De sista 4 minuterna ska gå snabbt, trots att du antagligen redan är fullständigt utmattad, kryper fram och försöker suga regnvatten ur asfalten.
TEST: 12-minutters Coopertest. Målet är att löpa så långt som möjligt på 12 minuter. Testresultatet är ett bevis på hur lite du orkar och har utvecklats sen du började försöka höja konditionen, och genom att göra testet en gång till senare, får du en klar bild över hur stor besvikelsen faktiskt är.
Lung distansträning: Tempot under de lugna löprundorna ska vara så pass lågt att du lyckas kippa efter anda och ändå lyckas pysa ur dig några enstaka ord.
Intervallträning: Intervallträning är en träningsform, där du löper snabbt under korta avsnitt med korta viloperioder emellan. Det är precis så skrämmande som det låter, trots att det inte är meningen att du ska ge allt du har redan från början.
Progressiv träning: Det innebär att du startar lugnt och var 4:e minut ökar tempot en aning. De sista 4 minuterna ska gå snabbt, trots att du antagligen redan är fullständigt utmattad, kryper fram och försöker suga regnvatten ur asfalten.
TEST: 12-minutters Coopertest. Målet är att löpa så långt som möjligt på 12 minuter. Testresultatet är ett bevis på hur lite du orkar och har utvecklats sen du började försöka höja konditionen, och genom att göra testet en gång till senare, får du en klar bild över hur stor besvikelsen faktiskt är.
måndag 16 januari 2012
Fantomsmärtor?
Veckans första vinst! Jess! Än så länge har jag lyckats hålla mig till löparplaneringen jag gjorde igår! Fantastiskt. Nu är det bara att försöka hålla tummarna inför imorgon, eller om det var övermorgon(?), när det är dags att strutta de lurviga igen.
Men för att återgå till dagens stonkande, så tillät väglaget äntligen att schäfern kunde följa med och hjälpa till. Eller stjälpa till? Jag som trott att det gick fortare att springa med hund, men det visade sig att så var ju inte direkt fallet. Långsamme jag vart plötsligt än långsammare. Men det var i alla fall trevligt med lite sällskap av någon som har både entusiasm och kondis... Jag vet inte vad som hände med farten, dock. Kanske var det hästen och ryttaren som vi nästan krockade med efter att ha fått vänta på pendeltåget som skulle passera. Eller alla pensionärer i Rosersberg som var ute och försökte hålla sitt nyårslöfte precis som "vissa andra". Vem vet.
Eller så var de dom där smärtorna i min rumpa som gjorde det. Ibland när jag sprungit "mycket" under en period, får jag mer eller mindre ont i höften/röven. Vissa muskelkunniga har påstått att det är den långa muskeln från höft till knä, som löper på utsidan av benet, som skulle bli lite kort av ansträngning och en smula inflamerat. PFFFFH!!! Säger jag. MUSKEL!? I MIN RÖV!? Nää... Kan inte stämma. Jag har inga muskler alls. Speciellt inte i rumpan! Jag är byggd av formgjutet gelatin i en skum beigeaktig ton. Måste alltså vara fantomsmärtor, den där rövmuskel-värken...
Men för att återgå till dagens stonkande, så tillät väglaget äntligen att schäfern kunde följa med och hjälpa till. Eller stjälpa till? Jag som trott att det gick fortare att springa med hund, men det visade sig att så var ju inte direkt fallet. Långsamme jag vart plötsligt än långsammare. Men det var i alla fall trevligt med lite sällskap av någon som har både entusiasm och kondis... Jag vet inte vad som hände med farten, dock. Kanske var det hästen och ryttaren som vi nästan krockade med efter att ha fått vänta på pendeltåget som skulle passera. Eller alla pensionärer i Rosersberg som var ute och försökte hålla sitt nyårslöfte precis som "vissa andra". Vem vet.
Eller så var de dom där smärtorna i min rumpa som gjorde det. Ibland när jag sprungit "mycket" under en period, får jag mer eller mindre ont i höften/röven. Vissa muskelkunniga har påstått att det är den långa muskeln från höft till knä, som löper på utsidan av benet, som skulle bli lite kort av ansträngning och en smula inflamerat. PFFFFH!!! Säger jag. MUSKEL!? I MIN RÖV!? Nää... Kan inte stämma. Jag har inga muskler alls. Speciellt inte i rumpan! Jag är byggd av formgjutet gelatin i en skum beigeaktig ton. Måste alltså vara fantomsmärtor, den där rövmuskel-värken...
söndag 15 januari 2012
Planering - en mycket viktig del av framgång!
Idag har jag inte sprungit en meter. Men jag har gjort löp-planeringar inför kommande vecka, det är nästan så att man kunde kalla mig för träningsplaneringens drottning faktiskt. Synd bara att mina planeringar aldrig håller, inte ens i närheten. Kan man ens bli en riktig löpare utan att kunna följa en träningsplan? Jag kommer ju visserligen ut och springer, från och till, men går det att bli bättre på det här genom sporadiskt och hattigt joggande? Karaktär är så otroligt svårt att skaffa så här i efterhand, när genetiken redan blivit konstruerad... Jag hoppas innerligen att loppet inte är förlorat för det.
Det är till och med så att jag har planer att försöka trycka in mig i ett par såna där löpartights, även om de antagligen kommer att få mig att likna en stor, svart falukorv. Men jag har beräknat att de KAN komma att minska luftmotståndet något och där med göra löpandet en gnutta mindre plågsamt. Frågan är, är det mer eller mindre löpar-socialt accepterat för oss bulldegs-löpare att försöka se professionella ut? Eller är det helt enkelt mindre pinsamt att acceptera, att vi ändå inte lyckas med det och helt enkelt nöja oss med de gråa mjukisarna med vrist-resorer, som förvandlas mörka av de floder som våra enorma och oformliga kroppar utsöndrar vid minsta lilla ökning av hjärtfrekvensen? Återigen, gör man sig mer eller mindre till åtlöje genom att försöka se ut som en löpare när fysiken inte stödjer det riktigt fullt ut? Kanske finns det tights med lite fartränder på, så man kan lura betraktare till att man springer lite fortare än man egentligen gör? Eller med någon typ av mönster i spandexen som får en att se ut som en 180 cm lång löparblondin? Ett par sådana tights kunde jag tänka mig.
I löpar-planen inför veckan står det att jag ska springa imorgon. Hoppas dom sandat lite, att springa utan en hund som släpar en framåt suger och de senaste dagarna har det varit långt för halt för hundar, de bara sprattlar runt på stället utan att hjälpa mig framåt det minsta... Det var den lilla aspekten som jag inte tänkte på vid införskaffandet av ett par Icebugs, vilka jag delvis ville ha för att kunna springa MED hundarna hela vintern ut.
Det är till och med så att jag har planer att försöka trycka in mig i ett par såna där löpartights, även om de antagligen kommer att få mig att likna en stor, svart falukorv. Men jag har beräknat att de KAN komma att minska luftmotståndet något och där med göra löpandet en gnutta mindre plågsamt. Frågan är, är det mer eller mindre löpar-socialt accepterat för oss bulldegs-löpare att försöka se professionella ut? Eller är det helt enkelt mindre pinsamt att acceptera, att vi ändå inte lyckas med det och helt enkelt nöja oss med de gråa mjukisarna med vrist-resorer, som förvandlas mörka av de floder som våra enorma och oformliga kroppar utsöndrar vid minsta lilla ökning av hjärtfrekvensen? Återigen, gör man sig mer eller mindre till åtlöje genom att försöka se ut som en löpare när fysiken inte stödjer det riktigt fullt ut? Kanske finns det tights med lite fartränder på, så man kan lura betraktare till att man springer lite fortare än man egentligen gör? Eller med någon typ av mönster i spandexen som får en att se ut som en 180 cm lång löparblondin? Ett par sådana tights kunde jag tänka mig.
I löpar-planen inför veckan står det att jag ska springa imorgon. Hoppas dom sandat lite, att springa utan en hund som släpar en framåt suger och de senaste dagarna har det varit långt för halt för hundar, de bara sprattlar runt på stället utan att hjälpa mig framåt det minsta... Det var den lilla aspekten som jag inte tänkte på vid införskaffandet av ett par Icebugs, vilka jag delvis ville ha för att kunna springa MED hundarna hela vintern ut.
lördag 14 januari 2012
Jämnfet blobba väller frammåt.
Jag vill passa på och börja med en liten presentation här på löpardagboken. Det är nämligen så att jag egentligen inte alls är en fullständigt obekant med lite löpande. Tvärt om så har jag försökt förmå mig till att springa under närmare ett års tid. Och bevisligen ser det inte ut att vara en gren för mig.
Jag är inte en 180 cm lång blondin med en etiopiers muskler, skapta till att sväva fram över asfalt, stigar och förhinder fullständigt obehindrat. Eller med lungor stora som på en travhäst. Tvärt om, jag är en 157 cm lång jämnfet-tjockis med muskler mer lika en flodhästs. Muskler skapta för att stå still, gärna i något som kan jämföras med viktlöshet. Och den som nu vart nyfiken; råttfärgat hår som inte längre ens kan färgas på grund av allergi, som vid kontakt med färger får öronen att svullna upp till något som mer kan liknas vid slämmiga skogssniglar. Luftintaget är inte som på en travhäst heller, lite mer som på en överfet och lastgammal Shettlands ponny.
Min dröm är att bli en löpare. En sån där som susar förbi dig när du hasar dig ner till Seven Eleven en fredagkväll i jakt på den där byttan Ben&Jerry som du lovade att inte köpa den här kvällen också. Jag vill vara den där personen som obehindrat löper förbi dig, sneglar på dig snabbt i ögonvrån, och som du vet innerst inne hånar dig lite för hela den uppsyn du släpar med dig. Hon ska jag bli. Tänkte jag. Jag ska bli hon den där som njuter av sin mila runda sent på fredagkvällen, lika mycket som du njuter av den där byttan Cherry Garcia samtidigt som du försöker gömma dig under filten.
Förra året började jag att springa. Eller det var väl ett plågsamt stånkande fram, inget som kanske såg ut som löpande för andra. Men jag kände att jag sprang. I början hela 3 minuter i stöten sprang jag. Hissnande. På dom 3 minuterna tog jag mig väl framåt otroliga 150 meter i alla fall. Numera stånkar jag mig väl fram i alla fall några otroligt plågsamma kilometer. Nej, jag har ännu inte kommit till den där punkten där man känner något som folk kallar löparglädje, själv är jag mest glad i över att jag tog mig ut. Och att det är slut. Jag väntar än på glädjen där i mellan. Kommer den någonsin att infinna sig?
Nej, löpande är inte speciellt roligt. Det är väl därför så få joggare springer runt och ler så där lyckligt.
I höstas hade jag ett kort infall där jag trodde mig känna den där löparglädjen, jag ökade på stegen i en backe och hörde min löparvän´s ord inuti huvudet "...läng på steget, känn att DU kan bli en LÖPARE..." och rätt som det var rullade jag våldsamt ner för backen jag kutade för fulla muggar i, landade till slut i ett dike på ansiktet, i rejäla smärtor. Var det någons sätt att säga till mig att "Aja baja blobben, gå inte runt och hoppas på för mycket nu..."? Aja, där kravlade jag i mitt dike ett tag då. Och några dagar efteråt konstaterade jag väl att det var en andra graders stukning. Det vart en trevlig naturlig paus i mitt joggande kan man väl säga. Nu, fortfarande, efter många månader kan jag känna av min vrist. Men sakta har jag återigen kommit igång med mitt springade igen. Och med springande menar jag ju, som ni kanske förstått, ett plågsamt hankande fram i ett något snabbare tempo än en promenad.
Laura heter alltså jag. I år, den år jag är 26år gammal, ska jag bli en sån där äcklig löpare som njuter av sitt springande, om så bara en gnutta. Hoppas jag.
Jag är inte en 180 cm lång blondin med en etiopiers muskler, skapta till att sväva fram över asfalt, stigar och förhinder fullständigt obehindrat. Eller med lungor stora som på en travhäst. Tvärt om, jag är en 157 cm lång jämnfet-tjockis med muskler mer lika en flodhästs. Muskler skapta för att stå still, gärna i något som kan jämföras med viktlöshet. Och den som nu vart nyfiken; råttfärgat hår som inte längre ens kan färgas på grund av allergi, som vid kontakt med färger får öronen att svullna upp till något som mer kan liknas vid slämmiga skogssniglar. Luftintaget är inte som på en travhäst heller, lite mer som på en överfet och lastgammal Shettlands ponny.
Min dröm är att bli en löpare. En sån där som susar förbi dig när du hasar dig ner till Seven Eleven en fredagkväll i jakt på den där byttan Ben&Jerry som du lovade att inte köpa den här kvällen också. Jag vill vara den där personen som obehindrat löper förbi dig, sneglar på dig snabbt i ögonvrån, och som du vet innerst inne hånar dig lite för hela den uppsyn du släpar med dig. Hon ska jag bli. Tänkte jag. Jag ska bli hon den där som njuter av sin mila runda sent på fredagkvällen, lika mycket som du njuter av den där byttan Cherry Garcia samtidigt som du försöker gömma dig under filten.
Förra året började jag att springa. Eller det var väl ett plågsamt stånkande fram, inget som kanske såg ut som löpande för andra. Men jag kände att jag sprang. I början hela 3 minuter i stöten sprang jag. Hissnande. På dom 3 minuterna tog jag mig väl framåt otroliga 150 meter i alla fall. Numera stånkar jag mig väl fram i alla fall några otroligt plågsamma kilometer. Nej, jag har ännu inte kommit till den där punkten där man känner något som folk kallar löparglädje, själv är jag mest glad i över att jag tog mig ut. Och att det är slut. Jag väntar än på glädjen där i mellan. Kommer den någonsin att infinna sig?
Nej, löpande är inte speciellt roligt. Det är väl därför så få joggare springer runt och ler så där lyckligt.
I höstas hade jag ett kort infall där jag trodde mig känna den där löparglädjen, jag ökade på stegen i en backe och hörde min löparvän´s ord inuti huvudet "...läng på steget, känn att DU kan bli en LÖPARE..." och rätt som det var rullade jag våldsamt ner för backen jag kutade för fulla muggar i, landade till slut i ett dike på ansiktet, i rejäla smärtor. Var det någons sätt att säga till mig att "Aja baja blobben, gå inte runt och hoppas på för mycket nu..."? Aja, där kravlade jag i mitt dike ett tag då. Och några dagar efteråt konstaterade jag väl att det var en andra graders stukning. Det vart en trevlig naturlig paus i mitt joggande kan man väl säga. Nu, fortfarande, efter många månader kan jag känna av min vrist. Men sakta har jag återigen kommit igång med mitt springade igen. Och med springande menar jag ju, som ni kanske förstått, ett plågsamt hankande fram i ett något snabbare tempo än en promenad.
Laura heter alltså jag. I år, den år jag är 26år gammal, ska jag bli en sån där äcklig löpare som njuter av sitt springande, om så bara en gnutta. Hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)