Det är underligt vilket spratt som huvudet och tanken kan sela en. Det är helt otroligt hur pass styrd man är av sig själv. Det är lite här-kommer-blobban-och-här-brukar-hon-bli-trött-så-det-är-bäst-att-dö-på-fläcken. För så är det verkligen. Man kommer springande på en kort runda på några ynka kilometer, en kort och ynklig runda som man sprungit sedan urminnestider, och så kommer man till den där jävla stenen i slutet där man ALLTID avslutat rundan, för att gå ner sig själv och hunden.
Igår kvällens lilla löparrunda var verkligen en ögonöppnare för sinnets spratt. Jag insåg att jag inte bara är fet... jag är uppenbarligen mentalt svag också. Fantastiskt. Uppmuntrande och fantastiskt.
Hur som helst, jag skulle ut och springa runt golfbanan. Det är ganska ynkliga 3,5 km som jag sprungit minst tusen gånger tidigare. Samma runda, samma rutiner. Men igår bestämde jag mig redan innan vi begav oss ut att utöka rundan med en kilometer eller så. Göra det lite längre, men inget hissnande och absolut ingen distans att gnälla över. Och det jag svävade över den snötäckta vägen, ÄNDA fram till den där förbannade stenen där jag brukar vara färdig. vid den förbannade stenen var det som om någon drog ut kontakten. Jag fick ont överallt och jag kände mig helt slut. 3,5 fukking kilometer! Inte ens 20 minuter! Men jag hade ju bestämt mig, jag skulle framåt och de kommande 500 metrarna var de jobbigaste jag varit med om. Tills jag hade kommit så pass långt att "hem" hade lagts bakom ryggen igen. Det var som om någon hade vevat runt med ett trollspö. Mjölksyran försvann, jag andades utan problem, energin var tillbaka... Jag var inte trött. En lobotomering hade säkerligen kunnat vara på sin plats för mig. Men detta kan vara en orsak till varför de långa blondinerna verkar orkar springa så långt och fort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar